Nätverket och individen

Francis Crick fick nobelpris i medicin 1962 för upptäckten av DNA molekylen. Hans teori är att de enskilda cellerna i hjärnan inte skapar någon mental egenskap men deras egenskap i deras nätverk skapar det mänskliga medvetandet. Han har sagt: ”Den häpnadsväckande hypotesen är att du själv, dina glädjeämnen och sorger, dina minnen och framtidsdrömmar, din känsla av att vara en unik individ, din fria vilja – allt detta är i själva verket inget annat än beteendet hos ett vidsträckt nätverk av nervceller.”  Med allt vi gått igenom hittills så är det här inte en märklig iakttagelse. Det är istället exakt vad Syntopismen föreslår.

Individen i sig består av ett fantastiskt nätverk av neuroner som med en otrolig sinnrikhet skapar en upplevelse av oss själva. Detta neurala nätverk som vi kallar för individen är alltså inget annat än en nod i evolutionen och i populationen där kulturen skapas. Hon kan inte vara något annat. Ingen individ är av värde utan sitt nätverk. Artisten till exempel. Vem är hon utan alla som hjälper henne att skapa, producera och släppa sin musik, inte att förglömma alla som hjälper henne på turnén; detta event som verkligen för samman hennes fans i något som i nutid närmast kan likna de nödvändiga, självklara tribala sammankomsterna på savannen? Vad är vetenskapsmannen utan sina referenser och kunskaper hämtade från mängder av tidigare forskare och andra vetenskapsmän? Vad är han utan datorer och instrument som skapats av andra? Vad är direktören utan sin fabrik och arbetare? Vad är han och du utan din familj och dina vänner? Vad tillför en munk som lever ensam från den dag han föds om nu detta ens vore möjligt om ingen vet att han existerar?

Vidare: om vi beundrar en talangfull pingisspelare så beundrar vi egentligen ett snabbt kolbaserat nätverk. Dock har det skapats av hårdträning så är det egentligen träningen vi beundrar? Individen? Vad är det vi egentligen beundrar?

Individen i sig är ingenting dock utan sitt nätverk. Nätverket är så fullkomligt basalt i Syntopismen och noderna otaliga i vårt universum. Ändå, ändå, då står människan i denna mest civiliserade och utvecklade av tider och ser på sig själv med större beundran än någonsin. Vart är människan på väg? Och med vilka medel? Jo medlet hon har är hennes hjärna. För det och inget annat är just det enda hon har.