Hjärnan, jaget och evolutionsetiken

Låt oss betrakta ett intressant faktum med detta kapitel givet. Vi har konstaterat att jaget är förnimmelsen av alla dina känslor mot en spegel av erfarenheter, minnen och gener vars sammanlagda effekt innebär dina handlingar du registrerar som medvetna vilket du också ska – annars faller hela samhället.

Med det sagt vilar ett ansvar på ditt upplevda jag – ansvaret att delta i samhället på givna premisser – eller stå upp mot dem om de går emot din tro. Dessvärre leder det till moraliska dilemman. Med detta givet skulle vi kunna knyta moralen till jaget. Moral upplevs på jag-planet mot bakgrund av din hjärnas minnen, erfarenheter, gener och intryck. Moralen byggs i jaget och ger dig en kod att leva efter.

Men som vi förkunnade i kapitel 2 är moralen i dagens betraktelse förkastlig. Moralen skapades i civilisationens framåtskridande på steg 3 av behovstrappan. Gemenskapen var då tvungen att institutionaliseras på grund av att städernas antal invånare översteg de 150 personer som vi normalt klarar av att se som våra jämlikar tack vare våra nedärvda sociala förmågor vilka aldrig ändrats sen savannen. Idag har moralen förfallit till att bli en digital och analog signalering om din egen förträfflighet i din egen identitära grupp ledd av den falska ledaren. I bästa fall äger den fortfarande en bit av sin ursprungliga funktion hos de människor som står med fast fot på det sista steget av behovstrappan med äkta ledare att se till. Moral är alltså något att se upp med. Den är ett omhuldande av ditt jag men samtidigt också mer än vad den var tänkt att vara på grund av eviga förändringar i absolutet tiden.

Detta kapitel bör nu fullkomligt övertygat läsaren om hjärnans fullkomliga nödvändighet för att vi ska kunna uppstå och leva. Hjärnan är nödvändigheten för den framåtskridande rörelsen och alla instanser av MILK måste vara påkopplade. Den kumulativa kulturen är det som definierar människan och gör oss unika. Den kan inte byggas utan hjärnor på en mänsklig nivå. Det har ingen art mäktat med utom homo sapiens. Däremot har dessa hjärnor en gräns och den gränsen kan snart vara nådd. I evolutionsetikens namn lämnar vi då över till de som kan ta den framåtskridande rörelsen vidare. Innebär det vår egen undergång? Det är ett avsnitt vi lämnar till det sista kapitlet.

Om hjärnan är det som överhuvudtaget tagit oss hit så måste hjärnans taktik för detta vara fullkomligt korrekt så här långt. Taktiken lärde vi oss initialt i kapitlet: att överleva. Maslows första steg. Allt stammar därifrån, till och med medvetandet. Varför har vi inte löst men det är inte vår uppgift. Vi konstaterar krasst är så är och vad skulle det annars vara? Livet är binärt. Du lever eller är död. Däremot måste vi då rota i vad liv innebär men med det är vi klara.

Om vi vill veta varför vi lever så måste livet, överlevnad, vara vägen till målet i kvantfysiken. Kan vi kalla det för rätt sätt att leva så måste bevarandet av människan och livet också vara rätt. Problemet uppstår då överlevnaden sätts mot absolutet gräns i form av nyfikenhet. En nyfikenhet som inte kan finna sin stimulans i lustsystemet för att vi inte längre kan förstå det vi upptäcker? Gränsen för vår intellektuella kapacitet kanske snart är nådd. Vad händer då vi inte längre kan förstå de fantastiska saker vi vill undersöka? Kommer vi stagnera och uppleva en mänsklig värmedöd? Frågan blir snarare vad vi kan göra åt det. Om det kommer vi tala i det sista kapitlet.