Den absoluta triaden

Den sista triaden blir den absoluta triaden som bygger på våra tre absolut och kommer bli den yttersta definitionen av kärna – förhållande – kontext. Eftersom vi hela tiden har en tro på överlevnad och myten så måste de definieras av en gräns. Då gränsen är nådd förflyttas målet till dess vi dör. Gränsen är målet. Individen är en skapelse av evolutionen och därmed en produkt av tiden.

Det måste innebära att tiden är kärnan som förhåller sig till gränsen. För att klara av resan mot målet så behöver individen uppnå jämvikter vilket sker över hennes förflyttning på tidsaxeln. I tiden inträffar flera event som rubbar jämvikten och tvingar henne att återupprätta jämvikten för att förhålla sig till kontexten myten om målet som är hennes överlevnad eftersom hon tror på myten. Därvidlag får vi en absolut triad och cementerar systemet om kärna – förhållande – kontext i idén om Tiden – Jämvikten – Gränsen:

1. Kärnan blir tiden. Vi rör oss ständigt i tiden och befinner oss ständigt i den. Tiden är heller inte upplevt evig för det går inte att tänka. Därför måste tiden ha en gräns och den gränsen kännetecknas just av det yttre membranet för en kärna.
2. Denna kärna förhåller sig till kontexten gränsen som är myten om målet.
3. Vi kan bara nå målet via att hela tiden förhålla oss till målet, delmålen och allt däremellan. Detta sker genom att skapa jämvikter.

I vår upplevda begränsade tid rör vi oss mot målet om myten som är vår ständiga gräns vill vilken vi enbart kan nå genom att skapa jämvikter under vår färd. Den sista gränsen att nå är individens egen död.

Som du säkert börjar inse så döljer det sig en sista triad i Syntopismen: individen – etiken – kulturen. Individens relation till kulturen är just etiken. Och därför är det just de tre ämnen som Syntopismen har fokus på.