Vad är att dö?    

Då individen blir äldre tar de yngre individerna vid och för samhället och civilisationens framsteg framåt längs den framåtskridande rörelsen. Så har det varit i alla tider. Eftersom individen tappar sin spänst i steget i den framåtskridande rörelsen så är hon längre inte bäst anpassad för projektet. Evolutionsetiken låter däremot livet ha sin gång tills dess slut.

Vi frågande i kapitel 2 varför vi ska leva om gud inte finns? Vad är meningen med att leva om vi bara uppgår i ett tyst intet och allt det vi gör på jorden passerar som en skugga i en evighet? Svaret är ju att du faktiskt lever och livet uppfattas av dig så mycket som 40 gånger per sekund. Även om din vilja är en chimär och du vet att du kommer att dö (vi ska diskutera evigt liv i nästa kapitel) så upplever du ditt liv och det är det enda som kan spela roll. Utöver det är det viktiga i detta att du förstår att du är oviktig om du inte inser din nodala plats i nätverket. Utan nätverk – inga reaktioner och därmed ingen intersubjektivitet, inga förhållanden eller utbyten – det vill säga en total jämvikt som är detsamma dom död. Men det är inte allt. Eftersom evolutionsetiken förkastar hedonism och sätter upp ett tydligt mål så handlar livet inte bara om upplevelse utan om en strävan. Den strävan är mot kvantfysiken vars upptäckter kommer kräva nätverkets hjälp. Dess lösningar kanske bringar större perspektiv i våra liv än vad vi kan inse idag och därmed blir livet större än enbart vårt medvetande. Och bortom kvantfysiken – vilka eller vad är vi ens då? Är inte dessa tankar ändå fantastiska?

Syntopistiskt sett är döden inget annat än en nod som dör där andra föds och det bidrar till att nya noder med bättre förmågor släpps fram i den framåtskridande rörelsen. Vi är skapta så att vi ska släppa fram nya noder då de äldre tappar sina förmågor. Själva uppgiften att hela tiden söka ny teknologi för att bära vår civilisation framåt består och det är inget döden har med att göra.

Döden är inget annat än ett neuralt nätverk som sakta plockas isär. Det i sig är inte skrämmande. Döden är så vitt vi vet inget vi kan uppleva och inte heller tänka därför att den till skillnad från livet är evig. Snarare ligger rädslan för döden i något annat. Döden porträtteras inom konst och populärkultur som ensam och svart. Och ensamhet är just den andra döden som människan fruktar mest. Den kan, till skillnad från döden, upplevas och därför får den symbolisera en evig död precis som gud får symbolisera evigt liv. Ensamheten är skrämmande då den inte väljs frivilligt av anledningar vi nämnt: utelämnandet på savannen och vår nedärvda funktion att hela tiden låta vår hjärna ta intryck för att forma vårt jag och därmed leva. Med ensamheten stagnerar intrycken och känslan att leva minskar, alternativt upplever individen ångest då livet ser vagare ut i sin avsaknad av noder. Det är givetvis möjligt att vid självvald ensamhet stimulera sin känsla att leva med intryck men nu talar vi om en påtvingad ensamhet utan intryck eller kanske ens förmågan att ta in dem.

Kan den kollektiva döden för människan uppkomma den dag vi inte kan upptäcka mer? Den dag våra medvetandes gränser inte kan nå längre? Kan den dagen ens inträffa? Om teknologin är det som driver civilisationen framåt – vad sker den dagen den når sitt slut? Då intelligensen inte kan driva fram mer kultur. Är det civilisationens stagnation och är vi på väg dit med artificiell intelligens? Är det då vi inte kan tänka längre och AI gör det åt oss?  

Döden bör därför inte skrämma i sig. Men vi vet att den ändå gör det. Därför kan det vara på sin plats att lämna litet ljus i mörkret. Utan att på något sätt kalla in en gud så säger Syntopismen att även om vårt neurala nätverk monteras ned och blir till aska vet vi idag inte vad som sker på den subatomära nivån det vill säga kvantnivån. Helt fantastiska teorier om tid och rum kan i kvantfysiken kastas omkull. Det är rent hissnande saker som forskningen står inför och som faktiskt kan ändra hela vår definition på vad livet går ut på och faktiskt är. Det är inte första gången i historien som vi kan få ändra hela vår tro. Det hände då vi förstod att vi inte var universums mitt eller att vi inte kom från gud. Inget säger att vi inte åter kommer få ändra vårt sätt att tänka kring vårt ursprung och hädanfärd. Låt oss minnas från kapitel 2 att forskarna själva säger att de aldrig kan förklara kolatomens bildande vilket är förutsättningen för liv eller varför den standardmodellens oförklarliga inställningar som inte får rubbas; då upphör allt intelligent liv att existera. Panta rei!

Men för att förstå kvantfysiken krävs teknologi och den teknologin har människan nu uppnått genom sin strävan genom paradigmen, genom sitt formande av etik så kulturen kunde byggas av individer som ingår i ett enda gigantiskt nätverk vars existens nu kan expanderas via den artificiella intelligensen.