Inledning

Det är inte längre science fiction – det är bara science. Det som känns lite löjeväckande med det här kapitlet är att jag tvingas låta mer och mer som en science fiction-författare. Dessa författare hyllas inte sällan av teknologins starkaste förespråkare vilket jag stött på ofta i mitt arbete. För egen del tycker jag de låter förblindade av sin egen tro på en ny överhet, en ny messias. Syntopismen är inte alls skeptisk till utvecklingen därför att vi har nutida data att backa upp det med. Hastigheten, prestandan och delningen med hur saker sker på detta område är enorm och har aldrig setts tidigare i världshistorien. Därför är det inte längre frågan om science fiction. Det är fråga om enbart science. Men parallellerna till den idag drygt 45 åriga C3PO – den världsberömda protokolldroiden från George Lucas Star Wars filmer – är nu så svindlande nära Elon Musks robot Optimus 3 man kan komma. Det är därför också ofrånkomligt att texten snarare tvingas blicka framåt snarare än försöka förklara olika sammanhang. Jag har gjort mitt bästa i den litterära avgränsningen för att bringa ordning i röran.

I det här kapitlet tillåter jag mig också att bli personlig. Med det sagt så innebär det att det här kapitlet till skillnad från de andra spanar framåt och där blir mina tolkningar endast personliga. Syntopismen i sig kan inte tillskrivas dessa spaningar mer än att jag själv använder den för att göra mina egna personliga förutsägelser till vilka jag är ödmjukt inställd (för det mesta).

Jag försöker också i detta avslutande kapitel lägga den sista stenen i pyramidens topp. I inledningen ställde vi frågan: Vad är artificiell intelligens och vi fann direkt att vi måste ställa den mot människan för att kunna besvara frågan eftersom allting är i behov av en kontext. Hur kan du förstå ett hål om du inte vet vad hålet omges av? För att ta reda på det började vi kartlägga människans historia och valde det spår som är hennes mest fundamentala: kommunikationen. Vi började i kapitel 1 med att lägga historien för vår civilisation med avseende på kommunikationen då kommunikationen är det som legat till grunden för teknologin som leder vår exoevolution. Kommunikationsparadigmen är grunden i vår civilisations existens. Teknologin visar sig extraheras ut kommunikationen och det är i sig civilisationens motor givet vår nyfikenhet. Kommunikationsparadigmen leder oss in i nya eror och för varje era måste vi ifrågasätta hur civilisationen fungerar gentemot sig själv därför att de nya kommunikationsteknikerna alltid tenderar ändra den ordningen.

I kapitel 2 försökte vi finna vad som binder oss samman i den nya eran av digitalism som kännetecknas av det fjärde kommunikationsparadigmet och fann att vi måste orientera oss kring sanning då digitalismens resultat är en överdos av information. Transparens och äkthet blir hårdvaluta. Vi fann att tiden var ett absolut och ur den föds just evolutionen. Vi skapade evolutionsetiken. I kapitel 3 översatte vi det här till kulturer. Eftersom vår etik är biologisk i grunden så kunde vi också finna de två biologiskt skolade urkulturerna: den feminina och maskulina. Med det skapade vi ett kultursystem som kunde förklara civilisationens interaktioner och med dem kan vi kanske se vad som händer nu. I kapitel 4 skådade vi vidare in i vårt sanningsabsolut i biologin och vetenskapens tecken och utforskade kärnan för etiken och kulturerna: våra egna hjärnors neurologi. Hur vi fungerar och vad människan i sitt neurologiska tillstånd innerst inne är. Med det fick vi fram den modell vi efterfrågade i inledningen: vad är en människa? Nu kan vi äntligen besvara vår fråga genom att ställa Syntopismens idé om människa mot AI.