Observation 1:4 AIs problem med berättelsen

Människans historia består av alla människors berättelse. Berättelsen är det som vi skapar med vår tro då vi lever (se kapitel 4). Berättelsen är så fundamental i människans historia därför att den innehåller två beståndsdelar: myten och gränserna.

Myten är själva sagan, hjältens resa, idéen om att evolvera, att klättra på behovstrappan, att få söksystemen tillfredsställda. Den ultimata berättelsen genom mänsklighetens historia är givetvis den om gud och den berättas fortfarande av miljarder människor världen över trots att Nietzsche mördade gud för över hundra år sedan.

Gränserna är berättelsens nödvändighet: en början, en mitten, ett slut. Precis som livet. Berättelsen i sig lever dock vidare. Två fundamentala delar av människans syn på sig själv och världen genom hela historien befästs alltså i berättelsen.

Berättelsen är central i makthavarnas kommunikation och våra yttersta makthavare är i alla fall till synes våra politiker. Där kan vi konstatera att det finns två falanger: socialism och liberalism och däribland många avarter. Det socialistiska är en kollektiv feminint kodad idé om vi vill se det ur en kulturell aspekt medan den liberala är mer individuellt och därmed manligt kodat. Socialismens berättelse har dock en funktion som saknas i den liberala och det är helt naturligt. Liberalismen vill lämna ansvaret till individen och ha en liten men funktionell stat. Resten är upp till dig att skaffa. Du tilldelas vissa mått av verktyg men sedan är du på egen hand. Det är precis så man hanterade migrationen i USA på 1800-talet då delar av världens befolkning lämnade sina länder för att söka lyckan i väst. De möttes av: varsågod här har du en bit land. Resten är upp till dig. Det skapade ett strävsamt folk. Visserligen på bekostnad av slit, släp och umbäranden men det var självvalt. 100 år senare var USA en av de mest framstående nationerna i världen i avseende på teknik, utveckling och innovation. Det är en hjältesaga och man kan tycka att det är något som vi borde älska men den har ett inneboende problem.

Makthavare måste kommunicera till sitt folk och för att göra det använder de ord. Orden sammanfogas till meningar vars syfte är att väcka känslor som kan svara mot makthavarnas önskan om att få bli valda så de kan komma till makten. Det starkaste kortet de har att spela är inte att förklara hur verkligheten ser ut. Verklighet väcker sällan större känslor. Dessutom har vi en psykisk inneboende förmåga som hela tiden adapterar våra upplevelser av verkligheten. Det innebär att det som idag beskrivs som vardag i till exempel Sverige då det kommer till kriminalitet hade väckt ramaskri för 10 år sedan. Då folk intervjuas i utsatta områden så säger de lojt att ”det är bara att vänja sig.” Förmågan är evolutionärt mycket väldesignad. Det gör att vi kan uthärda under hårda omständigheter. Däremot hade vi på savannen en större möjlighet att kunna undfly faror och djur genom att flytta oss vilket var i vår natur. Idag är sådant avsevärt mycket svårare. Bara att byta kommun är ett stort uppbrott för en familj med tanke på med allt vad det innebär.

Därför använder makthavare berättelsen som ett instrument att skapa känslor. I en berättelse finns alltid olika beståndsdelar. Utan dessa fungerar inte berättelsen. Den måste fyllas med vissa saker i sin början, mitten och slut. För den som har studerat dramaturgi är detta inget nytt. Det finns spaltmeter med strukturella teorier kring hur man bygger framgångsrika manus och de använder alltid samma metoder: konflikt, karaktär, hjältens resa, valfiskstrukturen, ”fish out of water”, hinder och ett antal andra begrepp sammanfogar modeller för hur man bygger en riktigt bra story. Hindret som derivat av konflikt är det absolut starkaste av dessa byggstenar. Utan ett eller flera hinder för karaktären finns det ingen konflikt och finns det ingen konflikt har vi ingen berättelse. En bra berättelse måste alltså ha ett hinder.

Liberalismens berättelse säger: här har du verktyg. Gå ut och bygg dig ett hus. Sen handlar berättelsen om ett urtråkigt arbete från att fälla det första trädet till att lägga den sista takpannan och ingenting skapar några hinder utom det eviga monotona slitet. Skulle du betala för den filmen? Nej.

Socialismen däremot har något liberalismen saknar. En fiende, det vill säga ett hinder och en konflikt. Fienden är borgerskapet. De rika. De med överflöd. Och berättelsen tillåter då socialismen att måla denna fiende som en gniden figur som vill de stackars socialisterna illa och vips har du en berättelse med kampen om ont och gott som varje berättelse i slutändan handlar om. Den lilla människan mot fienden, sig själv, naturen eller gud. Den lilla hjälten som ska övervinna demonerna som hotar honom. Den filmen skulle du betala för för det är vad du gör varje gång du strömmar en film eller läser en bok.

Liberalismens berättelse handlar om konflikten människan kontra henne själv men det är sällan det mest säljande. Därför har liberalismen ett stort problem att vinna väljare: de har en svagare berättelse. I ärlighetens namn ska nog också sägas att liberalismens väljare står högre upp på behovstrappan. Dock har vi i västerländska demokratier knappast många som befinner sig lägre än steg 4 med tanke på välfärdssamhället och teknologin. Med detta sagt menar jag att berättelsen är den komponent som starkast håller tillbaka liberalismen. Verklighetens teorier om inflation, skatter, köpkraft och välfärd är oerhört blek mot berättelsen om de fattiga som inte har mat på bordet, de gråtande barnen och de döende i vårdköerna. En orättvis kamp som visar sig i väljarsiffrorna. Så varför denna långa utläggning? Jo helt enkelt för att det är detsamma med AI.