Besatt av livet

Vår hjärna en enda överordnande funktion: överlevnad. Den är till för att vi ska fortsätta leva och inte dö. Ingenting annat. Det här ställer givetvis till problem då tekniken accelererar med enorm hastighet och hjärnan står kvar på precis samma plats som för 200 000 år sedan då vi först föddes. Det leder till att hjärnan inte har en chans att skilja på faktiska och fiktiva problem.

Ett konkret enkelt exempel är då du skräms av det som sker i en skräckfilm. Trots att vi vet att det som sker i rutan inte kan skada oss så reagerar kroppen ändå. Ett annat exempel är spindelfobi. Det finns ingen spindel i Sverige som förmår skada en människa – ändå har många människor en nedärvd panisk fobi för dessa mycket nyttiga djur. Det kan räcka med en bild eller att se en spindel i ett terrarium för att skrämma slag på den mest ståndaktige. På savannen kunde spindlar döda oss och det fanns inga läkemedel att tillgå (vilket det gör idag och det vet hjärnan – ändå reagerar vi som vi gör). Ett mer utbrett exempel är rädslan att hamna utanför gruppen. I ett fall under andra världskriget lät en tysk befälhavare soldaterna välja om de skulle avrätta civila eller om de ville avstå. Inga repressalier skulle utgå om de valde att inte delta i massavrättningen. Trots det valde de flesta att delta. Gruppdynamiken talade. Liknande situationer under den mjuka maktens regi skulle vi kunna härleda till beteenden på Internet där stora svärmar samlas för att ge sig på olika offer. Det som var förbehållet skolgården existerar nu bland vuxna människor 24/7. Hjärnan väljer att tro på att om den inte följer gruppens rörelse så utesluts den och hamnar då i onåd hos naturen på savannen trots att savannen sedan länge är borta. Så besatta är vi av livet, att vi kan mörda eller frysa ut givet vissa premisser trots att inget hotar oss på riktigt. Men så är inte hot heller den enda anledningen.