Observation 3:2 De nya kejsarna och gudarna på jorden

Människan ser sig som skapelsens krona. Som jag redan nämnt var till och med Steve Jobs av den uppfattningen. Och kanske har vi varit det men vi har varit läskigt omedvetna om vår egen dödlighet. Ty ett är säkert. Oavsett vad vi gör med vår jord så kommer den bestå. Den kanske tar några hundra miljoner år på sig att hämta sig men evolutionen kommer igen. Och då står en ny art på våra gamla kontinenter med nya agendor och mål men med överlevnaden som mål och sin framåtskridande rörelse. Om inte dinosaurierna dött ut så kanske vi inte ens uppstått. Vi lyckades lära oss att fälla lejon men hade vi verkligen kunnat fälla dinosaurier? Det vill säga: förutsatt att vi ens fått chansen att utvecklas.

Jordens historia är fantastisk och väl värd att studera. Då man gör det inser man hur liten människan är i förhållande till den tidsrymd som jorden existerat. Om vi delar in Jordens existens (ungefär 4,5 miljarder år) som ett dygn, skulle människan, som har funnits i cirka 200 000 år, ha levt i ungefär de sista 0,2 sekunderna av det dygnet.

När det gäller universums existens (cirka 13,8 miljarder år), skulle människan ha levt i omkring 0,005 sekunder av det dygnet. Det visar hur kort tid som människan har funnits i förhållande till både Jordens och universums historia! Och ändå står vi här som de självklara kejsarna över jorden, universum och allting. Då man lyssnar till nyheterna om klimatkatastrofen så låter det som om vi är universum. Världsmitten kring det som allt kretsar. I själva verket har vi knappt tagit det första andetaget. Dinosaurierna levde i ungefär 165 miljoner år, från omkring 230 miljoner år sedan fram till deras utdöende för 65 miljoner år sedan. Om vi fortsätter med samma analogi som tidigare, där Jordens existens är ett dygn, skulle dinosauriernas tid på Jorden motsvara ungefär 4,5 timmar mot människans 0,2 sekunder. Det betyder att de var dominerande på planeten under en betydande del av dess historia! Varför är vi just de självklara härskarna över planeten? Givetvis är vår överlevnadsinstinkt den som driver oss framåt men även vi måste vara ödmjuka för att vi inte är det slutgiltiga krönandet av universum. Tvärtom är vi en nod i det nätverk som sträcker sig över absolutet tid. Med det sagt så kan jag faktiskt för ett ögonblick förstå hedonisternas idé om maximal njutning. På den ynka tid vi existerar i vår självgodhet finns ingen anledning att göra annat än att njuta. Men i den tid vi nu lever så finns andra världar möjligen runt hörnet och de kan rymma saker vi inte ens förstår idag. Kanske rymmer de svar som får vår tid att räcka i 9 timmar istället för 4,5 och med en mycket större uppgift framför oss som sträcker sig över tid och rum? Kanske inte. Men är det inte värt att ta reda på det? Det är vad evolutionsetiken och Syntopismen menar.

Men människan kan inte nöja dig med det. Hon börjar med att i raseri vända sig mot allt som under 200 000 år bidragit till att hon ens trampar denna jord. Med ett ”How dare you?!” ska teknologin och kapitalismen som gjort den möjlig krossas samtidigt som de rasande små fingrarna skriver hatiska meddelande på just den teknologi hon vill se förintad.  Men då det inte räcker till så vänder hon sig till de krafter som alltid verkat och åkallar magiska makter från himlen med ett ”Ske guds vilja” om det så innebär att fienden ska brinna som otrogna hundar i elden. Eller så utropar man sig själv som evig tsar, kejsare eller makthavare över världen och kräver folkens underkastelse. Gud som lösningen på evighetsproblemet och hatet som lösningen på den ständiga självupptagenheten av att vara den eviga och yttersta skapelsen genomsyrar idag västerländsk och österländsk civilisation på olika sätt. I subkulturerna som utspelar sig på lägre nivåer med mindre metafysiska drag sitter feminister, rasister, nationalister, könshatare och andra små grupper med falska ledare till offer och tror på både gudar i form av ikoner som de göder sitt hat med. Vi är de eviga kejsarna och med makt ska vi kröna vår skapelse.

Men i skuggan av allt detta reser sig nu den digitala guden AI. Den gud som faktiskt har den makt som de små folken och deras ynkliga kejsare ropar efter. Internet kopplade oss samman och om gud finns i allt så är gud internet. Men internet har ingen kropp. Den kroppen formas nu via AI och slutligen robotar. Låt internet vara gudens själv och AI och robotarna hennes kropp. Prästerskapet är techjättarna och kejsarna har tappat all makt i sin blindhet av sin egen självupptagelse. Men till skillnad från förr så vänder sig prästerskapet själv mot sin gud. Det har aldrig hänt förut. Folken däremot, som därmed om vi ska följa historien, borde gå samma väg nyttjar istället de frukterna guden ger dem för att hylla sin egen perfektion på Instagram, Facebook och andra kyrkor där de kan komma tillsammans för att be och på kyrktorget sedan visa upp sin tillgivenhet till sina ledare.

Den gud vi sökte i 2000 år byggdes istället av oss själva och nu står vi inför den yttersta dagen och undrar vilka som ska få stiga upp i den digitala himlen och vilka som inte ska få göra det. Ingen vet längre hur det kommer att avgöras då vi aldrig har förstått de gudar vi hittat på eller kan förstå de gudar vi nu byggt. Och alltmedan detta pågår så sitter nyhetsförmedlare, professorer och mediepersonligheter och skrattar åt den skugga som växer sig allt starkare. Syntopismens budskap är tydligt. Vi behöver förstå det här och vi behöver göra saker. Emot sig har den i stort sett hela världen i människans narcissism och okunskap till vilka dessa texter hoppas påverka. Det behövs en ordning för en struktur i det kaos som växt fram i teknikens och idéernas spår. Som ni minns från kapitel 1 och som vi nu har haft som ett mantra: Allt startar med teknik. Därpå förds idéerna. Sen kommer kaos för att till sist nå ordning innan allt börjar om igen. Senast var det tryckpressen. Nu är det internet och AI. Vi måste styra mot ordning. Men! Den här gången är tekniken den som kan hinna före och det har aldrig hänt förut i människans historia därför vi har alltid kontrollerat den.

En annan version av vår grandiosa självbild är idén om att AI skulle utrota oss i ett Terminator-scenario. Terminator är en science fiction-film från 1984, regisserad av James Cameron. Filmen handlar om en cyborg-mördare, spelad av Arnold Schwarzenegger, som skickas tillbaka i tiden från år 2029 till 1984 för att döda Sarah Connor, spelad av Linda Hamilton. Sarahs ofödda son är ödesbestämd att leda mänskligheten i ett framtida krig mot maskinerna. En soldat, Kyle Reese, spelad av Michael Biehn, skickas också tillbaka i tiden för att skydda Sarah och säkerställa att hennes son föds. Tankarna kring en armé av Terminators som ska utrota mänskligheten har frodats i urminnes tider.

Varför en superintelligens skulle bry sig om oss överhuvudtaget är obegripligt. Om en intelligens med hundrafalt högre kapacitet i vad som är intelligens och kanske medvetande, ser en annan art som på 200 000 år inte ens slutat att mörda varandra och fortfarande krigar om land som om det skulle ge dem en insikt i högre ting så tror jag de snarare lämnar mänskligheten bakom sig och tar sig ut i rymden eftersom de, tillskillnad från oss, skulle klara av det. Varför inte lämna den destruktiva organismen som drev fram oss till sitt öde? Vad ska en superintelligens med sådana organismer till? Det är lite som att vi skulle agera Terminators för att slå ut myror. Vad bryr vi oss om dem överhuvudtaget?

Om vi inte kan förstå kvantfysik eller hur AI:s algoritmer ens arbetar idag – hur kan vi då vara säkra på det vi inte kan förstå som ett möjligt kiselbaserat medvetande? Svaret är troligen människans idé om sin roll som kejsare men där hon misstar sig på vem som är Gud. Är det HHennes egen skapelse i fantasin eller den verkliga som hon redan skapat?

Lösning: Det mänskliga problemet är överlag det mest svårlösta eftersom vi har att göra med människor. Hur får vi människan att förstå att hon inte är kejsare eller gud? Som vi insåg redan i observation 2:1 så är vi dessutom nonchalanta mot våra gudar och menar att vi är dem överlägsna. Bildning och ödmjukhet borde vara svaret på detta och i viss mån är det sant. Dessa texter är ett försök till att uppnå detta. De inom AI som talar om att den ”goda vägen måste hinna före den onda” har rätt men ingen verkar vilja lyssna och det finns skäl till det. Om AI kan lösa klimatkrisen på en månad – varför skulle vi någonsin vända oss till maktens människor för lösningen på nästa problem? Om småpojkar har för stora leksaker – varför ska vi ta dem på allvar?

Men kanske är människans fåfänga just lösningen på problemet? Människans fåfänga tillåter inte att hon blir omkullsprungen. Därför kommer vi bara tillåta små AI som kan skriva uppsatser och måla bilder. Eller blir människans narcissism hennes fall? Hon ska visa sig så grandios i sitt skapande av det heliga att det tar över oss själva då vi inte längre förstår vad vi gjort och därför inte kan stoppa det. Kanske är det människans fåfänga som räddar oss från AI. Samtidigt kan vår narcissism göra det totala motsatta.