Dopamin, belöningssystemen och ångesten

Den stora frågan om varför vi vill fortsätta leva är en sak för sig men den biologiska orsaken är enklare att förklara. Hjärnan är utrustad med olika belöningssystem som gör att vi vill göra saker för vår överlevnad. Då vi gör saker för vår överlevnad upplever vi en känsla av tillfredsställelse. Det är ett så kallat dopaminpåslag vilket är en kemisk reaktion i våra hjärnor. Dopamin är en så kallas signalsubstans som frigörs då belöningsmekanismen kickar in. Varje gång detta sker förstärks känslorna och detta lägger grunden till intressen och beteenden. Belöningssystem får oss att agera på olika sätt och måste därför nämnas i samband med hjärnans ständiga och enda kamp för överlevnad. Utan dopaminets belöningseffekt skulle vi helt enkelt inte bry oss om att överleva. Men dopaminet aktiverar också känslorna som är det primära som göra oss mänskliga och inte maskinella. Det här kommer vi prata en hel del om i kapitel 4.

Dopaminet flödar till exempel då vi äter eller har sex men det kan också ske av andra anledningar. En del läsare kanske upplever dopaminrus av att spela Tv-spel vilket inte är märkligt då det stimulerar vår primitiva jaktinstinkt från savannen. Fiktiva fiender fälls i Tv-spelens värld och vi får känslor som makt eller trygghet och en känsla av tillfredställelse att inte för att ”dö” via den avatar vi spelar.

Träning bidrar till ett dopminrus som de flesta känner till. Vi är byggda för att röra oss över savannen och för att överleva och upptäcka nya områden som kan gynna gruppen. Då vi aktiverar oss fysiskt uppfattar hjärnan det som något bra för vår överlevnad och belönar oss. Jakten på detta dopaminpåslag kan ibland ta ganska stora höjder och man talar då om ”träningsnarkomani”.

Men även hopp och tro stimulerar vårt dopamin. En tro på något som håller ens drömmar eller hopp vid liv torde vara fullkomligt grundläggande för överlevnaden. Tron är det överbryggande, det som leder framåt. Träningen eller Tv-spelet är som att äta. Det sker här och nu. Trons effekt är stark i människan.

En annan sak hjärnan är besatt av är problemlösning därför att det är en del av överlevnadsstrategin. Efter problemlösningarna kräver hjärnan återhämtning precis som den gör då vi utsätts för stress. Stress är i grunden något som var bra för oss eftersom stress aktiverades vid faror på savannen. Men kroppen behöver återhämtningen för att kunna komma ner till normala nivåer och bygga upp sig själv igen. I den tid vi lever nu är stressfaktorn konstant och dessutom ofta irrelevant eftersom vi stressar över saker som inte längre är hot mot vår överlevnad – men möjligen stressar vi inför tanken på den andra döden: är vi uppdaterade snyggt nog på Facebook? Hjärnan vill lösa dina problem oavsett om de finns på riktigt eller inte.

Faktum är att om hjärnan inte har problem att lösa så kommer den försöka hitta problem som den kan arbeta med. Det här kan förklara varför människan är så upptagen med sig själv som projekt. Människan är faktiskt så upptagen med sig själv att hon använder rena fantasier för att förklara sitt eget lidande, eller drömmen om att komma ur det. Fantasierna kan vi kalla ångest som uppstår ur tomma intet. Givetvis är det inte så enkelt. Ångest drivs fram av olika mekanismer men en hel del ångest är uppgörelser med fantasifoster som hälsoångest eller social ångest. Därmed inte sagt att de inte kan göra livet till ett helvete för den drabbade. Men låt oss vara ärliga. Då vi gick på savannen hade vi inte tid att ägna oss åt inbillade sjukdomssymptom eller upplevda sociala problem i flocken. Vi var upptagna med att hitta mat för dagen och undvika lejon.

Så varifrån kommer all den här ohälsan? Det finns flera svar men fokus torde vara på teknologin (i detta fall avses framförallt internet) och välfärdsstaten. Välfärdsstaten tillåter individen att släppa ansvaret till staten och därmed inte behöva ta annat ansvar än att tjäna så pass mycket pengar att hon kan ha tak över huvudet, mat på bordet och någon som kan hjälpa henne vid rättsliga spörsmål, sjukdom och om landet invaderas. Detta finansieras via lön och skatt. Ju mer skatt staten tar ut desto bättre bör landet serva individen. Frågan lämnas öppen till läsaren om hon upplever att det faktiskt är så eller om staten låter henne vill ge henne illusionen om att det är så. Oaktat vad läsaren kommer fram till så är faktum det att ansvaret nu inte längre avkrävs individen vilket gör att hon kan fokusera på det hon upplever intressant och givande utöver sitt arbete och vi ges allt mer tid för att göra just detta. I länder där barnafödande går ner så kan mer tid ägnas åt sin egen person. Forskare menar att vi har lika mycket fritid nu som vi hade på stenåldern.

Jag kommer ofta återkomma till välfärdsstens problem men vill här påpeka att välfärdsstaten som sådan inte alls är en styggelse. Då vi kom från påvra och eländiga förhållanden så gjorde teknologin det möjligt att avlasta människan och därmed också kunna ta hand om henne på bättre sätt. Idén om att staten skulle sörja för hennes väl och ve är en god idé eftersom hon då inte behöver lita till personliga nätverk som inte alltid finns där eller ens vill väl. I kollektivistiska kulturer som de i mellanöstern är familjen detsamma som staten. Där finns ingen stat att lita på och familjen blir garanten för överlevnad och försäkran om att kunna åldras längre beror på avkommans välmående och det är därför vi ofta hittar barnrika familjer i dessa områden och kulturer. Välfärdsstaten gjorde underverk för befolkningen på sin tid. Dess problem är att den har svällt så pass att den inte längre avkräver annat ansvar än att vi betalar skatt. Det kan givetvis verka betryggande men det sätter dig också i ett beroende av en överhet. Du behöver heller inte ta något ansvar för något annat än att deklarera en gång per år vilket sker mer eller mindre automatiskt nu för tiden.

Ansvarslösheten förekommer inte bara i välfärdsstaten ska sägas. Den förkommer också inom religionen (här med betydelsen teologisk religion). ”Ske Guds vilja” eller det islamska ”Inshallah” lägger över ansvaret på Gud och frånsäger människan allt ansvar. Vidare väljer människor att hylla Gud för sina egna prestationer. ”Gud gjorde att jag vann tävlingen.” Detta vansinne innebär att individen inte kan glädjas och vara stolt över hennes egna prestationer utan lägger det i händerna på en uppdiktad idé.

Staten har i det tredje kommunikationsparadigmet allt mer tagit över makten från kyrkan men medborgaren lägger fortfarande ansvaret på högre makt. Det blir dock mer uttryckt att i religionens namn kalla sig Guds barn ger också fri tillgång till gudens moderskap och därmed kunna få vara barn utan att ta ansvar. Vi kan möjligen jämföra det med de som under diktaturer ”bara följer order” för att förklara sina grymheter. De är barn under den dominerande patriarken.

Internet å sin sida har bidragit till att vi tappat kompassen efter en ledare. Ledare är av största vikt får vårt hierarkiska tänkande som flock. Men som vi ska se så är den förlorad i den digitala åldern eller åtminstone kraftigt demolerad. Teknologin till sist är välfärdens parhäst. Den har gjort vår tillvaro förenklad och kunskapen oerhört nära oss. Men istället för att utnyttja teknologin till att skapa nya ansträngningar för att vilja framåt verkar vi snarare använda den till att passivisera oss och göra oss bekväma. Det är inte heller märkligt eftersom teknologin alltid förenklat våra liv. Frågan är nu om den är på väg att tippa över den vågskålen till något destruktivt istället för att, som den alltid gjort, skapa något konstruktivt.