3:4:3 Rymdresor

Hur lockande det än är med att se oss som kosmonauter och upptäckare av nya världar vilket skulle ge vår nyfikenhet en rejäl boost i Lustsystemet så är det här en dåres dröm. För det första så är avstånden i rymden enorma. Den närmsta stjärnan, Proxima Centauri, ligger 4,24 ljusår bort vilket innebär att om vi kunde färdas med ljusets hastighet vilket vi inte kan så skulle det ta dryga 4 år att nå dit. Även om dess planeter kan ha förutsättningar för vatten så finns det inga bevis på att liv existerar eller kan existera där. Med dagens teknik skulle det heller inte ta 4,24 ljusår utan snarare tusentals år att nå dit. Och då talar vi om den närmsta stjärnan.

Om vi nu skulle anta att vi hade möjligheten att bygga en farkost som kunde ta oss dit så måste vi befolka den med människor som har evigt liv. Dessa människor skulle alltså leva i en farkost med konstgjort ljus utan tillgång till den atmosfär som människan utvecklats i sedan vi klev upp från haven. Denna kommer påverka oss i flera tusen år. Vi har ingen aning om vad det gör med oss. Farkosten skulle dessutom behöva vara stor som en måne som vi ska ha nytta av den eftersom vi måste vara många som ger oss av.

Om vi nu inte kan bibehålla evigt liv så måste vi låta generationer leva på farkosten. Om resan tar flera tusen år så skulle det innebära en generationsväxling som börjar på Jesu tid och står sig fram till nu. Om vi antar att vi har befolkat farkosten med 100 000 människor (och hur ska dessa 100 000 ens väljas ut på jorden av de många miljarder som kommer bo där – räkna med upplopp) så behöver vi politiska system, rättsväsende, infrastruktur, utbildningar och annat som ingår i ett samhälle. De som väljs ut till att resa behöver troligen också vara av speciellt virke som är lämpade för denna typ av gigantisk färd. Det kommer utesluta vissa folk på jorden som inte uppbär de kriterierna. Om jorden håller på att gå under av överbefolkning kan vi räkna med omedelbara krig och våldsamma utspel för att bli utvald trots att man inte platsar in i kriterierna. Troligen skulle rymdfärden stanna redan på jorden.

Men om vi ändå antar att vi kommer iväg så ska alltså mer än 20 generationer överleva efter varandra på rymdfärjan. Under dessa tusentals år får inga våldsamheter uppstå på den känsliga färjan. Om den skadas kommer hela projektet äventyras och i värsta fall är flera tusen år då förlorade. Den enda chansen för mänskligheten går om intet eftersom Jorden är överbefolkad och de kvarvarande utslagna.

Vidare kan man tänka att även om man lyckas välja ut 100 000 (vilket låter lite) perfekt lämpade personer för denna oerhörda utmaning så finns det inga garantier att deras barn är lämpade för projektet. Eller deras barnbarn. Eller barnbarnsbarn. Eller 20 * barn eftersom vi ser på 20 generationer. Chansen att den homogena perfekta mixen av rätt folk skulle bibehållas är i stort sett noll. Det räcker med en enda våldsamhet eller misstag ombord för att hela resan ska misslyckas och då finns ingen återvändo. Men det räcker faktiskt med att folk skaffar fler barn än tillåtet för att en överbefolkning för den känsliga rymdstationen riskerar att hota dess existens. Och vad gör vi med barn som föds sjuka? Har rymdstationen råd att behålla sjuka barn i förhållande till dess omnipotenta uppdrag?  Hur ska vi resonera kring det? Jag tror jag bara skrapar på ytan av problem.

Med det sagt tror jag vi kan glömma alla idéer om rymden som vårt nya mål. Det är möjligt att vi befolkar Mars men även det kommer bli en utmaning givet att vi ska bo på en planet så olik vår jord att våra psyken kommer påverkas på sätt vi har svårt att överblicka. Och även då det gäller att få en biljett till Mars kommer den inte vara för alla.

Vissa kanske menar att om vi kan leva för evigt kan vi nog ta oss ut i rymden men problemet är att det verkar närmare för oss att förlänga våra liv och hotas av överbefolkning än att nå planeter som är ljusår bort. Även om vi skulle lära oss det har vi problemen listade ovan och ett glapp på säkerligen många 100 kanske 1000 år då jorden överbefolkas.

Lösning: Befolkningsproblemet är något som världssamfund brottas med och bortom ramarna för Syntopism. Det är ett problem för evolutionsetiken välkomnar liv men samtidigt inser den att livet inte kan öka för evigt. Det enda kloka är att föda mindre barn och i den cykel i väst vi befinner oss i nu verkar nya generationer välja bort barn för hyperindividualismen så problemet kanske löser sig självt?