Observation 3:5 Utopia

De AI förespråkare som talar om AI och AGI med glansig blick och menar att vi står inför vårt livs frälsning är det inget annat än prästerskapet på medeltiden men utan makten att övertyga världen som istället skrattar åt de små pojkarna med sina för stora ”leksaker”. Den hyperfeminina kulturen tror att frälsningen istället ligger i fördelningspolitik och eliminering av oliktänkande via den andra döden och tar sig rätten att utöva den helt likt den maskulina dito från forna dagar.

Precis som vi började att konstatera i observation 3:3 så kommer upphörandet av sysselsättning skapa frustrationer hos de flesta av människor. Drömmar som uppfylls utan att några nya tillkommer i ett Nextopia där allting ska tillgodoses nyss, skapar inte hjältar och framåtskridande rörelser.

Utopia är drömmen om ett idealtillstånd som ännu inte är uppnått. Eftersom varje individ är unik så är också varje idé om Utopia unik och därför kan heller inte ett Utopia uppnås mer än i en digital värld som formas precis efter det du önskar. Det Utopia som med feberglans brukar deklareras är ett uppkopplat samhälle där du kan få din unika njutning tillfredsställd via ett gränssnitt mot hjärnan på rent elektrisk väg. Det här är hedonisternas Utopia. Deras våta dröm. Inget ansvar och maximal njutning bara för dig där en liten elitklass som själva valt att stå utanför hedonismen får bära den framåtskridande rörelsen. Med det sagt kommer också reella världen som inte befinner sig online reduceras då den inte längre fyller samma funktion. En sådan värld kommer falla samman av rent överflöd, underskott av drömmar och ansvarslöshet. Den utopi dessa föreläsare predikar likt dåtidens prästerskap predikade om guds himmel är förvisso sann men lika destruktiv om inte värre – just för att den är sann. Jag och Syntopismen delar alltså inte detta prästerskaps idéer om att vi är här för njutning. Syntopismen menar att vi är hör för kunskapen och eftersom ansträngning ger dopamin så ingår njutningen i detta sökande.

Ett Utopia innebär också lösningen på alla våra problem. Om vi då överlåter problemlösningen till AI så finns det inga problem kvar för människan att lösa. Om inga problem finns och världen är utforskad och rymden är onåbar så finns inget mer att vara nyfiken på. Då nyfikenheten är en del av vår överlevnadsdrift hotas denna drift av tomheten. Om samtidigt drömmarna dör via en evig uppfyllnad av dessa på artificiell väg så har vi inget kvar som människor. Nyfikenheten kan förvisso stimuleras i de fiktiva världarna men om allting kan uppnås på en nanosekund i en tid där evigt eller förlängt liv är möjligt kommer tiden snabbt att bli allt för stor för att fyllas med meningsfulla sysselsättningar som driver våra mekanismer för överlevnad. Det här kan vara ytterligare ett slut för projektet människa.

Hjärnans funktion är att lösa problem för vår överlevnad. Det är dess basala tillvaro och dess huvuduppgift. Om ett Utopia skulle lösa alla våra problem så skulle hjärnan ändå inte sluta lösa dem. Då inga problem finns uppfinner den nya. Det blir samma effekt som vid evigt liv (3:4:1). Det är därför de människor vi tror borde vara världens lyckligaste inte är det. De som har all beundran och så mycket pengar att de inte kan göra av med dem. De som till och med kan välja att frysa ned sig om de fruktar döden. Inte ens dem är evigt lyckliga. Hjärnan skapar problem som de inte kan övervinna. Om de är reella problem eller inte låter jag vara osagt. Men effekten är att lycka inte skapas av Utopia. En idé om Utopia (som alltså inte kan existera) kan ge förutsättningarna för ett bättre liv men problemen kommer aldrig sluta att upphöra.

Lösning: Utopia kan inte existera av två skäl. 1) Utopia är individuellt och kan därför inte uppnås med mer än en total isolation från alla andra i en VR och AR värld. Även om det kriteriet uppfylls så kommer 2) din hjärna ändå uppfinna nya hinder och aldrig lämna dig ifred med problemet angående din överlevnad. Vår berättelse består av hinder. Utan dessa finns ingen berättelse och därför ingen mänsklighet.

Sluta tro på att AI levererar en utopisk dröm. Det är mycket möjligt att den kommer att göra det men kraven på mänskligheten upphör inte med AI. Låter vi AI uppfylla alla våra drömmar kommer vi troligtvis gå under. Vi kan därför inte tillåta att AI tar över så stora delar av våra liv för det är faktiskt detsamma som att bli dess slavar i den inbilska tron att det är vi som bestämmer då det egentligen är våra dopaminnivåer som regleras av våra nya herrar. Men vi är redan i kontakt med ett sådan fenomen via teknologin och välfärdssamhällets zombieliknande påverkan. Låt det bli en varning. PS. Märker du nu nyttan av att ha läst de fyra kapitlen innan för att förstå diskussionen i detta och många av de andra observationerna?