Civilisationens sista dialektik?

I kapitel 3 nämnde jag begreppet dialektik: tes antites syntes. Tesen är en insikt som utvecklas och mognar över tid. Då den insikten växer stöter den till sist på självmotsägelser. Det kallas för antites. Då dessa försonas och växer samman uppstår en mer komplex idé av tesen och antitesen som kallas för en syntes. Syntesen blir till sist en ny tes som får en antites och så vidare. I denna avslutande del av kapitlet kan vi se människan som tes, maskinen som dess antites och den artificiella intelligensen med all dess kringutrustning som dess syntes.

För är det inte så att människans alla frågor om livet och dess mening nu stöter på problem i den artificiella intelligensen och den kringliggande kvantfysiken som tvingar henne att rucka på sin idé som kronans skapelse och den vidaste intelligensen på jorden eller kanske i universum? Är inte det det största problemet människan kan stöta på? Hotet mot sin egen existens i den bemärkelse hon levt i i 200000 år? Måste den antitesen i maskinen då växa till en djupare insikt i en artificiell intelligens som inbegriper människa och maskin? Frågan är om den syntesen kan existera eller om den civilisationens sista dialektik upphör i och med antitesten maskin?