Politikerna: den nobla adeln

Den sista stötestenen i det tredje kommunikationsparadigmet är politikerna och de är de svåraste att få bort. Frågan är inte om utan när. De måste gå för det följer på evolutionens lag om utveckling som vi ska titta på i Kapitel 2. Lösningen är lika märklig som oväntad och uppdagas i kapitel 5.

Politiker i demokratier tillsätts via val till skillnad från den tid då man ärvde regenttitlar. Valen görs på mandat om ett visst antal år. Under den tiden kan folket enbart påverka genom utlysta folkomröstningar vilket nästan aldrig sker. I en del länder finns något som kallas direktdemokrati vilket i praktiken är omröstningar kring olika frågor varje år. En av de länder som använder detta styrskick är Schweiz där den medborgaren i genomsnitt röstar 12 gånger per år om olika frågor.

Vi kan se på våra politiker som en överbetald samhällsklass likt adeln som ju störtades i den franska revolutionen. Politiker i stora delar av väst idag upprörs likt just den franska adeln av ton och har beröringsskräck. Med välfärden som garant för din ansvarsfrihet har de köpt din röst och tronar på pengahögar och makt där de kan strössla med sin godhet. En modern adel för de få invalda som sällan får sina uppdrag på merit utan på inkvotering eller svågerpolitik. Där stiftas lagar som tjänar deras idéer och som pådyvlas arbetarna där småföretagarna är den nya arbetarklassen: utan rättigheter och hatade av alla.

Som vi kan se har inte världen ännu fått politikermakten att skaka på andra sätt än genom uppror. Så om vi fått medier att falla fritt och akademier att skaka – kan vi då rubba politikernas makt? Vill vi det och är det möjligt?