Berättelsen

Att återuppta och finna berättelsen för en ny tid. Berättelsens tid som makroskopiskt kitt är förbi. Med hyperindividualismen så tappades det intresse vi haft för starka äkta ledare och fokuset hamnade istället på mikroledare som idag bland annat kallas influencers. Men ett ännu större intresse hamnade i oss själva och den nya möjligheten att med tekniken visa vilka vi är för allt och alla. Scenen fylldes med de skrikande människorna som ingen längre lyssnar på.

Sverigedemokraterna bildades 1988. Det var sekunderna innan internet förslavade individen och gjorde henne viljelös. Det är också i kölvattnet av Socialdemokraternas färdiga projekt. Socialdemokratin blev klar på 80-talet. De hade byggt folkhemmet. Allt var färdigt och Sverige var en av de starkaste länderna i många avseenden i världen. Där borde socialdemokratin avvecklat sig själva. Men politik handlar om makt och därför började de hitta nya klasser att försvara. Den tredje vågens feminism uppkommer i början av 90-talet och sen har det rullat på med minoriteter att ta i försvar oavsett de bett om det eller inte.  Socialdemokratin stammar från socialism var existens kräver ett abjekt så därför måste nya klasser att försvara till om socialdemokratin inte ska gå om intet. Därför kommer de aldrig bli klara med sitt projekt. Det innebär dess undergång.

Sverigedemokraterna har många tuffa år innan de växer sig starka. Det ska dröja 22 år innan de kommer in i riksdagen. Men under den här tiden använder de en nationalistisk berättelse som i slutet av 80 och i början av 90-talet var ganska utbredd och saknade motstånd. De hade möjligheten att bygga en berättelse utan att stå i konkurrens med den digitala floran. Inte förrän 2004 uppkommer de riktiga första sociala medierna och det tar lite tid för dem att etablera sig. Där någonstans dör berättelsen om stora idéer så som politik och ideologi därför att det fjärde kommunikationsparadigmet inte fungerar så. Där står inte en överhet och talar till massorna. Där talar alla med alla och i de bubblorna uppstår inga stora narrativ – enbart patologiska spegelbilder av oss själva.

Den sista globala berättelsen kunde varit den om AI men av skäl som jag uppgett så kommer den inte komma. Den sista berättelsen var istället den om klimatet. Klimatet är globalt så som religionen. Det är förenande så som religionen. Det har en dystopi så som flera religioner men den har ingen himmel vilket gör den så motbjudande och den är mer sektlik en religiös. Den hade en profet i Greta Thunberg som dessutom var ett barn och kvinna med diagnos det vill säga totalt och helt orörbar i den västlerliga feminina kulturen där barnet är den nya fetischen på 10-talet. Den hyperindividuella ansvarslöse vuxne i väst älskar idén om ett barn som ledare eftersom hon själv är ett. Alla fattar ju däremot vid närmare eftertanke att barn aldrig ska vara ledare. Det räcker att läsa Flugornas herre av William Golding för att förstå det. Till sist: klimatet har till och med en kyrka. Den är högre än varje minaret och kyrka som någonsin byggts och den heter Vindkraftverket.

Men vi behöver berättelsen. Vi är förvirrade och behöver ledare. Samtidigt tillåter vi dem inte att träda fram eftersom vi är upptagna med oss själva. Det är i klustren (se kapitel 1) som nya ledare kommer fram men de kommer inte kunna leda massorna för massorna är splittrade i just kluster. För medborgarna gäller det nu att hitta rätt kluster och ingå i det för att förstå vad samtiden är på väg. Det räcker inte att konsumera nyheter utan bildning. Det går inte att delta i debatten utan bildning. Bildningen kommer vara det som avkrävs oss och det enda som kan göra oss objektivt transparenta vilket är en del av den sanning som tillskrivs och baserar den nya etiken.