Hyperindividualism

Genom historien går en tråd. Den börjar med våra klansamhällen som vi själva tillhörde till inte alls länge sen. Klanen var nödvändig och stammar ur vår tid på savannen men med teknologi och välfärd så kunde vi bryta oss ur familjen och välja vilka vi ville vara och med vem vi ville vara. Det blev individualismens årtionden och dess modernitet daterar jag till 1980-talet även om den rent historiskt stammat från 1300-talet och får nya rötter med fokuset på psykologin kring 1900-talet. Innan dess hade vi kollektivismen som en slags förlängning på klansamhället. Man menade där att alla skulle få vara fria att uttrycka sig och att alla sågs som en gemenskap och en solidaritet. Detta kännetecknar 60 och 70-talen. Innan dess var familjen fortfarande det som identifierade de flesta individer för det fanns inte så många möjligheter att bli individualistisk.

Men inom kollektivet så råder normer och om man bryter de normerna så är du satt på undantag vilket begränsar individens så kallade frihet under dessa socialistiska idéer. Då individen blev fri på allvar på 1980-talet som en reaktion på 1960 och 70-talets kollektivistiska ramverk så försvann också mycket av de socialistiska idéerna. Teknik och företagsamhet blomstrade. Kapitalet blev vår vän istället för fiende därför att kapitalet innebar frihet på riktigt. Klassamhället lever kvar men det är det också tvunget att göra därför att klasslöshet inte existerar och aldrig kan existera mer än i en kommunistisk regi som alltid präglas av ledare och därmed även en klasskillnad.

Individualismen var en frihet för många människor. Det innebar inte att man helt övergav kollektivismen men tack vare exoevolutionen kunde den nu byggas i subkulturer till vilken man kunde välja att tillhöra och passade inte normerna kunde man byta subkultur. Det började på 80-talet men blev ,ycket mer tydligt på 90-tlet och då Internet verkligen slog igenom var det ett inhamrat faktum. men den skulle snart bytas ut till hyperindividualismen som möjliggörs via Internet och ett famlande på Maslows fjärde steg. Hyperindividualism har utvecklats ur individualismen i och med det fjärde kommunikationsparadigmet. Individualism är en filosofisk och social inriktning som betonar individens frihet, självständighet och rättigheter framför kollektiva eller statliga intressen och har sin början i 1300-talet men det tar lång tid innan den når fram till vad vi får på 1900-talet.

Fokuset från världsalltet till individen äger rum i 1900-talets början då psykologin alltmer ersätter filosofin. Nu handlar det om ”jag” istället för metafysik och gudar vilket givetvis är mycket mer intressant. Då digitalismen blir verklighet i slutet av 1900-talet lyfts blicken från det introspektiva jaget i psykologin till det extroverta jaget på internet. Där tas individens frihet och person ut till hela världen för beskådan. Idag ska alla kunna bli exakt allt de vill och ignoransen mot det som en gång var de basala behoven är enorm: i hyperindividualismen handlar allt inte bara om mig utan att jaget blir beskådat och bekräftat och inget annat.  Det har gått fort men minns då vad vi sa om vad som händer efter Instagrams explosion: den psykiska ohälsan ökade snabbt bland unga. Fenomenet att allt ljus ska hamna på individen och att hennes behov och synlighet är den högsta formen av självförverkligande är inget annat än ett misstag. Hyperindividualismen harvar istället omkring på det fjärde steget i sökandet efter makt och/eller beundran i tron om att det är ett självförverkligande. Resan upp till det femte steget kan aldrig ske med hyperindividualism då självinsikt och förverkligande går utanför behovet av makt och beundran.

Hyperindividualismen skapas alltså av teknologin och tillsammans välfärdssamhället gör den barn av vuxna människor. Barnen tar inte ansvar därför att det alltid finns en vuxen i närheten som sätter upp förbud och regler som barnet protesterar mot. Sett ur ett barns utvecklingsperspektiv är detta fullkomligt rätt, riktigt och normalt. Sett ur sett samhällsperspektiv är det vansinne. Ansvaret var en gång tvunget och byggde våra folk. Utan det skulle samhället falla samman och vi skulle bli offer för andra stammar. Idag är samhällena skapta så att andra tar ansvar för olika saker och du behöver bara betala in din skatt så får du det löst. Då hyperindividualismen sätter fart i välfärdssamhället så faller ansvaret och viljan att anstränga sig för någon annan än ens egen bekräftelse. Där är vi idag.

Sociala medier och Instagram i synnerhet är illustrationen av självförverkligande men det är en fejkad och falsk bild som underhålls av en miljardindustri där lyx och flärd är beviset på lycka. De flesta vet vid det här laget att det inte stämmer. Vad färre vet är att idén om lyx i bemärkelsen pengar och status redan har börjat tappa sitt fäste till förmån för informationen. Faktum är att de som byggde Instagram aldrig gjorde pengar på appen utan sägs ha räknat med att kunna sälja den vidare till de som kunde kapitalisera på den vilket blev Meta, dåvarande Facebook. Så stark är tron på människans besatthet av sig själv och det med all rätt. Vi vill bara överleva. Frågan är vilken kontext överlevnaden finns i? Finns den i att överleva en attack från en tiger en mörk ökennatt eller finns den i att vara den snyggaste tjejen i världen på Instagram? Det sorgliga är att kvinnan på savannen troligen sov tryggare efter hon besegrat tigern än tjejen på Instagram som får sin miljonte like. Dessa anonyma klick kan inte motsvara stabila trygghetsskapande och bejakande relationer som människan behöver. Därmed inte sagt att även dessa likes i rätt kontext och med rätt intentioner från givare och mottagare kan skapa något gott.

Den polarisering vi upplever idag uppstår till stor del med idén om sin egen idé som högst buren. Att ledare saknas (se detta kapitel) hjälper inte till. Alla dessa mikroledare med rejält skiftande agendor och bildning kring ledarskap hjälper inte individen i sitt sökande efter ledaren (såvida han inte väljer att bli en själv). Internet bidrar också till en stark slagutväxling av hårda ord då ansiktsuttryck och kroppsspråk går förlorat. Idén att direktkommunicera via text är något hjärnan inte förstår eftersom det är helt nytt. Dessa olika aspekter bygger polarisering i det fjärde kommunikationsparadigmet.

Självförverkligande som lösning på kaos

I dagens hyperindividualistiska samhälle så irrar människan om kring på steg 4 i tron om att de egentligen befinner sig i en självförverkligande fas. Anledningen till detta är troligen att de missat uppfylla någon av de tre tidigare stegen eller att nivån till steg 5 är för hög för dem att ta sig upp för. De misstar drömmar om makt och beundran för självförverkligande. Många influencers som visar upp sig i tid och otid med statusmarkörer och hierarkiska följen hävdar att de har ”hittat sig själva” då de snarare visar upp en patologisk fetisch i att få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Det äkta självförverkligandet uppstår i en inre frid och harmoni då söksystemen är inte behöver gå för högtryck (se kapitel 4) utan en jämvikt infinner sig tills nästa fenomen uppstår (se kapitel 3 och 4). Självförverkligandet är vägen ut ur det kaos som vi nu befinner oss i på grund av kommunikationsparadigmskiftet (se Teknik, Idé, Kaos och Ordning). De som lyckas med att uppnå detta kan finna vägen till ordningen tidigare än de andra. Det sker med en etik värd namnet och den ska vi bygga i kapitel 2.

Maktens berusning

Kärlek och makt verkar berusande på människor. I många studier som gjorts av människan så visar hon en sorglig brist på empati och en strålande känsla av att tillhöra något och / eller känna makt. I experiment som gjorts visar det sig att försökspersonerna under en auktoritet var benägna att utsätta ett offer (som spelades av en skådespelare) för smärta utan att tveka. Fåtalet protesterade. Så tunn är fernissan för vår moral. Det här är något som man brukar tala om hos SS-män som under det andra världskriget begick bestialiska brott som de ursäktade med: ”Jag lydde bara order.” Det fanns tyska soldater och SS-män som inte begick dessa brott, ja de vägrade till och med. De var få men kanske hade de nått det femte steget i behovstrappan istället för att irra omkring på det fjärde och känna maktens kittling och kärleken från kvinnorna hemma i Nazistyskland som beundrade deras manlighet och stryka i enlighet med tiden och med urbiologin. För det visar sig att kön inte på något sätt behöver skänka mer empati. Det fanns tusentals kvinnliga lägervakter över Naziriket och om deras agerande vittnar offer med fasa.