Tillbaka till religionen

Om människan tills nyss behövde religionen för att finna hopp om ett bättre öde efter hon levt i sin misär så behöver hon idag religionen till att finna hopp i det hon upplever precis här och nu. Det är ingen skillnad. Behovet av berättelsen är lika viktig och idén om att tro likaså eftersom den skapar berättelsen.

Om vi återgår till dopaminet som alltså låter oss uppleva njutning genom att agera för vår överlevnad så som att äta så kan vi placera in den handlingen längst ner på Maslows behovstrappa. Dock finns tron i alla de andra stegen eller hur? Den skänker trygghet, gemenskap, självkänsla och till sist kanske även självförverkligande. Tron torde då också ge oss det dopamin vi behöver för att överleva. Så bortsett från grunden i att äta, reglera kroppsvärme och vissa andra totalt basala fysiska förutsättningar för människans liv så har tron och därmed berättelsen en lika basal funktion som den mat vi äter. Vissa menar att de inte tror på något alls men även det är att tro. Alla har en berättelse om sig själv. Alla är en kärna i en kontext.

Som du märker släpper inte religionen taget om oss. Vi måste alltid återvända till den därför att den fyller syftet att hålla ihop den flock som visar sig så basal för människan och existentiellt nödvändig. Tron bygger berättelsen. En berättelse kräver en protagonist, en huvudkaraktär. I din berättelse är det troligen du även om vissa väljer att ställa sig utanför sig själv. Men berättelsen kräver en strävan och det kräver något att orientera sig efter. Det kan vara tankar, universum eller Gud. Just i denna tid är tron viktigare för oss människor än någonsin av den enkla anledningen att vi tappat våra ledare i en tid då alla står på scenen för att skrika högst. Det finns helt enkelt inga ledare att hitta eftersom alla står på samma scen och låter lika mycket.