Självförverkligandet i välfärdens skugga

Vi har idag mer tid i världen än vad vi någonsin har haft. Den enda jämförbara tid där vi hade lika mycket med fritid sägs vara stenåldern. Samtidigt så har vi i väst byggt upp samhällen som bygger på välfärd. I den ingår boende, mat, valfrihet, demokrati, yttrandefrihet och en hel del annat som tills alldeles nyligen inte alls kunde tas förgivet och som ryms i Maslows behovstrappa. Många människor innan oss har kämpat för att vi ska komma hit. Och nu då vi är här vet vi inte vad vi ska göra med allt ihop. Vad är det vår egen kamp syftar till? Evigt liv? Upptäcka Gud? Lycka?

Då väldigt lite krävs av dig så finns det heller ingen anledning för dig att göra mer än du behöver. Då individen kommer i fokus på 1900-talets senare hälft så upphör många idéer som samhällsansvar. Samhällsprojektet är byggt. Vi lever gott. Vi har inga yttre fiender. Vi kan välja vår livsstil. Vi har hamnat högst upp i Maslows behovstrappa. Det kan man tänka är en bra sak. Det tänkte säkert våra förfäder och därför offrade de allt för att bygga våra samhällen i den riktningen. Men de förbisåg en sak: då tiden fört oss högst upp på Maslows trappa så kan vi heller inte kämpa för något annat än att maximera det sista steget: självförverkligande.

Det här innebär att du som individ blir helt fokuserad på dig själv. Välfärdssamhället och skatterna medför att du inte behöver ta ansvar för något annat än att du utför det arbete som ger dig lön att bo och äta. Teknologin ger dig all bekvämlighet du kan tänka dig utöver det. Allt utöver det kan du investera i dig själv.

Då scenen nu brakar samman under oss så blir dessa investeringar allt viktigare eftersom självförverkligandet är det enda du behöver kämpa för och det enda du vill uppfylla. Därvid skapas en hyperindividualism. Med det menas här ett stort, kanske nära nog patologiskt fokus, på sin egen person utan hänsyn till gruppen i syfte att bli bekräftad av andra. Men egentligen är det inget annat än att befinna sig på steg 4 i en berusande aura av uppmärksamhet av den ena eller den andra sorten.