Den märkliga oviljan mot benämningen

Det ska inledningsvis sägas att maskulin och feminin kultur har ett inneboende problem: benämningen. Jag har under flera år utvecklat och förfinat idén kring denna åskådning och min erfarenhet är att de jag talar med ofta har problem med att jag könsmarkerar kultur. Den grupp jag upplever har övervägande problem med detta är kvinnor och det med begreppet feminin kultur snarare än maskulin. Jag har inte lyckats reda ut varför men många har sagt mig att jag borde byta ut namnet. Jag har funderat på ekvivalenter som skulle kunna säga samma sak men insett att just feminin och maskulin är de perfekta epiteten. Att kvinnor har problem med idén om feminin kultur kan jag bara identifiera som något slags ”utpekande” att likställa vid en offerkultur. Mycket tragiskt men ganska väntat just i den hyperfeminina kultur som Sverige besitter. Skulle jag våga mig på en gissning skulle jag just gissa att den feminina hyperkulturen ser kvinnor som offer och därmed vill de med flit eller inte, misstolka epitetet. Hos de kvinnor som ofta drivs av en mer konservativ idé (den hyperfeminina kulturen till trots) har jag sällan upplevt det som problematiskt att använda begreppet. Geert Hofstede vars texter mycket av detta kapitel bygger på har gjort samma iakttagelse och därför prövat att använda prestationsorienterade och samarbetsorienterade kulturer. Det är bra ord men de är inte lika kompatibla med begreppet rotsystem.

Maskulin och feminin kultur opererar ibland och ska ibland operera på egen hand men de fungerar som ett komplement till varandra. I de tidiga kulturerna hade kvinnor egna riter ditt man inte vågade gå på grund av religiösa skäl. Kvinnorna ägde förvisso inte tillträde till demokratin. Troligen tänkte man att mannen stod för jakt, försvar och offrade sig i strid. Därmed skulle mannen också bli den som bestämde. Kvinnorna hade egna riter utan män men de hade inte en inverkan på de områden som männen behärskade då det kom till den rena överlevnaden. Under den profana tiden i Sparta ägdes jorden till två femtedelar av kvinnor. Aristoteles menade att Spartas kvinnor hade en ovilja att stå upp och göra sin plikt. Om detta nu stämmer så kanske två femtedelar av jorden är vad man kan begära.

Kvinnor och män har alltid levt under olika villkor och det här ingen uppgörelse med detta ty det kräver en egen textsamling. Men jag framlägger detta som ett bevis på att kvinnor har haft egna kretsar precis som männen. Det har funnits evolutionära fog för detta men med tiden kan vissa rester av detta format ojämlikheter likväl som evolutionära fördelar. Det är ingenting som behandlas i dessa texter. Den feminina och maskulina kulturen har ingenting med kön att göra och den fungerar alltså som bäst då forumet de vistas i tillåter att de samverkar. Dagens samhälle och inte minst steget till AI kräver detta allt mer. AI är förövrigt en av de få innovationer som väver samman det maskulina begäret efter ingenjörskonst och teknologi med det feminina behovet av social kollektivism och kommunikation.

Det är inte denna texts mening att här gå igenom de stora skillnader som präglar en feminin och maskulin kultur. Om läsaren har tveksamheter kring dess riktighet och de stora världsomspännande studier som gjorts kring detta så hänvisar jag främst till Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson som skrivit Den mjuka staten och Geert Hofstede, Gert Jan Hofstede och Michael Minkov som skrivit Organisationer och kulturer. Bägge böckerna finns recenserade på Litteratur och medie-listan. Med detta sagt kommer jag endast ge en kort introduktion till vad feminin och maskulin kultur innebär med utgångspunkt främst från nyss nämnda skribenter samt vad som skiljer dem åt för att sedan ägna mig helt och fullt åt att beskriva hur Syntopismen försöker illustrera hur dessa kulturer fungerar i samhället.

En annan aspekt av bemötandet av denna teori är att folk uppfattar feminint som något dåligt. Varför begriper jag inte men jag antar att det är resultatet av just en hyperfeminin kultur som utropar det kvinnliga och det feminina som offer. Om man då använder begreppet och tillhör abjektet (som i kulturkriget är vit cis-man) så är man per automatik förövare. Jag vill här och nu understryka att femininitet och maskulinitet varken är av ondo eller godo. De bara är. De definieras av olika roller som kompletterar varandra i vårt samspel mellan kön och kulturer. Det är deras faser som kan bli destruktiva och då särskilt den sista (se längre fram). Maskuliniteten och femininiteten i sig är inget annat än neutrala storheter som definierar världens kulturer. Deras i deras faser vi kan tala om vad som kan verka destruktivt och inte.