Jag läste på annan plats ett långt inlägg om en hemsk rasistisk gärning. Artikeln var väl skriven, vacker och fördömde gång på gång rasism. Och kommentarsfältet var fyllt av… ja det vi förväntar oss. Alla slika värde. Vi måste stå upp tillsammans. Vi måste enas.

Ord. Ord som sällan någonsin betyder något efter de lämnat munnen men som visar upp en kultur att stå bakom. Så länge den är normativ. Låt mig få förklara något som jag menar människan borde lära sig i skolan men som då tvingar henne att skåda inåt. Det är inte svårt. Det är lätt som sjutton. Att ta det till sig däremot – det är de få som har modet att göra. Ni vet det där modet det talas om i kommentarstrådar då man kan stå upp tillsammans utan att själv behöva avvika. Jag gjorde ju det. I den där tråden. Med följande text. Vi får se hur den responsen blir.

Det borde handla om identitärism. Rasismen ingår där. Men det gör alla ideologier som kretsar kring abjektet – dvs idén om att om fienden förgörs så uppfylls målet. Problemet med det är att om fienden förgörs så kommer hela ideologin upphöra då ingen fiende finns. Det kallas för identitärismens paradox.

Det är ingen skillnad på idén bakom rasism, nazism, maoism, stalinism, ultrafeminism, islamism, you name it. Alla bär de olika abjekt. Nazismen hade judarna. Ultrafeminismen har vita män. Islamismen har alla som inte bekänner sin fulla tro till islam.

Allt det är olika former av identitärism med olika abjekt. Så varför talar vi inte om det. Därför där faller den dekorativa tanken om allas lika värde för den är sällan sann för alla utanför gruppen. Det är där jag ser människor som definierar sig som goda men som önskar vissa andra grupper åt helvetet vackla. Det är där jag ser vacklandet. Inte i rasismen per se utan i identitärismen.

Och ska jag vara helt ärlig tycker jag det är svagt av människan att peka på sig själv som en godhet då hon inom sin grupp samtidigt ser ner på andra människor.

För mig är identitärismen det stora problemet och det är mycket mer komplext än ren rasism därför identitärismen rymmer fler än ett abjekt och det tvingar då obönhörligen människan att erkänna att hon inte är så helig som hon säger sig vara då hon själv valt abjektet.

Det är mycket lätt att få med sig människor inom sin grupp oavsett om du är antirasist, socialdemokrat eller sverigedemokrat. Och ännu lättare är det att tala om den kulturella normen stödjer det. 1933 var det lätt att vara nazist och svårare att lyfta kvinnan som ngåt mer än en avelsko. Idag är det lätt att vara feminist men svårare att tala om det fina i maskulinitet.

Tala istället om identitärismen. Motsatsen är konsolidarismen – iden om att förverkliga något tillsammans utan abjektet och istället gå mot det som kalls fetishen men som jag benämner som projektet.

Problemet med det är att människan då måste erkänna det som ingen är villig nog att göra eller snarare har modet att göra: erkänna och avsäga sig sina egna abjekt. Och de människorna idag är få vilket jag ser prov på varje dag och själv fått erfara. Men då de inte ligger i kulturens tangent är de heller aldrig intressanta för kulturen att diskutera.

Där har ni enligt mig det vi borde diskutera men inte har modet till.

För er som vill läsa avsnittet om abjekt, projekt, identitärism och konsolidaiatet och fördjupa er kan ni läsa fritt ut min bok Syntopism här.